O.H

M.Y

Vilken start!
Resan till Arlanda var verkligen inte rolig, satt med en klump magen hela tiden eftersom jag visste att jag snart var tvungen att säga hejdå till världens finaste Oskar. Väl framme så gick allting smidigt med incheckning och bagage incheckning. Fick skäll för att väskan var för tung men slapp betala extra. Pjuuu. Sen när det var dax att säga hejdå så vart klumpen i magen till tårar och jag fick stå där och gråta inför alla människor, men det kändes liksom inte som att det spelade så stor roll just då. Vi vinkade hejdå och Oskar fick order från mig om att inte stå och vänta tills jag hade gått igenom säkerhetskontrollen för det skulle bara innebära att jag sprang tillbaka och klängde på hans ben eller liknande. Väl på planet så hamnade jag bredvid en trevlig man som hade en smärre fascination för flygplan. Han skulle åka till London och vidare till Paris bara för att få flyga världens största flygplan för persontrafik. Sedan skulle han jobba igen på måndag, han kunde allt om flygvärlden så efter att jag läst klart andra Twilight-boken, småpratat med flygnissen och druckit the så var det dax att kliva av.

 Jag kom fram till bagagebandet och i samma stund kommer min väska rullande, då släppte restrerande klumpen i magen och ersattes av en skön känsla istället. Letade och frågade mig fram till buss centralen och hittade på en buss till Oxford som skulle åka om sju minuter. Världens trevligaste busschaufför som hjälpte mig med vart jag bäst skulle kliva av och tipsade om ett bra matställe.

 Väl framme så började jag traska mot guesthouset och här blir det ju lite intressantare.

Jag plingar på och då öppnar en asiatisk man. Har ni sett Indiana Jones med den lilla kinesiska pojken som kör bil med träklossar på skorna? Tänk er honom 50 år senare. Totalt speedad drar han in min väska och börjar prata någonting om att jag ska bo på ett annat ställe, och varför det var så det fattade jag inte riktigt ärligt talat. Hans engelska var ungefär lika fin som ovannämnda karaktärs. Han blir överlycklig när han får veta att jag är från Sverige och berättar att han varit där förra året, och i Norge, men det gillade han inte för vägarna var så smala så man fick köra så sakta. Han plöjjer in min väska i sin bil för han skulle skjutsa mig till stället där jag skulle bo på. Han kör som en biltjyv, som att det inte är läskigt nog att åka på fel sida av vägen?!

Väl framme är det ingen där, han plingar, slår i postluckan och kikar in genom fönstren.
Tillbaks till startstället igen, han erbjuder mig en kopp kaffe medans vi väntar på ett hon som har det andra stället ska komma hem. Men jag bestämde mig för att ta en sväng runt faggorna istället. Satte mig på ett fik och käkade en smarrig macka och bara njöt av tillvaron, helt otroligt att jag kunde vara så lugn fast världens mest förvirrade människa skulle styra upp mitt boende för natten haha.

Gick iallafall tillbaka efter en stund och då var det dax att åka tillbaka igen till det andra stället. Han missar nästan avfarten men vad gör det när man kan göra en u-sväng upp på trottoaren? Tack gode gud så öppnar en snäll dam den här gången och ser jätteförvirrad ut över att jag ska bo där. Men tillslut har dom kommit överens och snälla Sue gav mig ett jättemysigt rum som antagligen var mycket mysigare än känslan jag fick hos Indiana Jones nissen.

Han ville skjutsa mig till Student Houset i morgon men jag lyckades nog övertyga honom om att jag skull ta bussen iallafall. Det får räcka med dom bilfärderna han bjussade på tidigare.

Men han lämnade sitt mobilnummer för säkerhets skull haha. Nu ligger jag i den otroligt fluffiga sängen och klurar lite på vad jag ska hitta på, om jag ska vila en stund eller traska en stund med kameran.

Det är jättefint väder och solen är vam och skön. Slumpen är ingen tillfällighet eller va säger du mamma?
Tack snälla för att jag slapp bo i det andra huset! :)